Nattens Tankar - Depression och Ångest
Ångest
Något som skaver och känns obehagligt
Inom mig
En smärta som ingen ser eller höra
Den bara finns där
Någonstans
Den vaknar till liv ibland
För att finnas en tid
Sen försvinner den och ger inga tecken under en period
Men jag vet att den lever inom mig
Och att den när som helst gör sig till känna
Den är den del av min personlighet
Den ger mig styrka och mod
Den väcker mig om natten genom mardrömmar
En smärta som gör mig blind och döv
Kryper ihop och blir liten
Ingen får komma nära
Då gör det mer ont
Stänger av alla känslor
Men det hjälper inte
Den finns ändå kvar
Som en tagg som inte ens den bästa pincett kan dra ur
Som en brännskada som svider och smärtar
Fixerar sig och stannar kvar
Den bor i mig
Vägrar flytta
Går ej att vräka
Ler åt den ibland
När den blockerat mitt liv i flera dygn, veckor, månader
Den tror den äger mig
Att den styr mig
Men jag kom ju ur den denna gånger
Så den är inte obestiglig
Jag kan vinna mot den ibland
Och sen trycka undan den unger lång tid
Undrar vem som vinner till slut
Vem som får bära på medaljen?
Och skåla med segerskumpan
Och bli hyllad av folkets massor
Vinnaren...
© Morticia 25:e november 1997
Att inte ens förstå att det går
Att inte ens kunna tänka
Hjärnan snurrar, stormar i den, inget kopplar
Borta
Inget når in där
Orden folk säger om hur lätt det är att fixa lite att äta
Låter som hån
Dom skulle bara veta
Äta...
Hur kan dom bara påstå att det är enkelt?
Hur bär dom sig åt?
Har dom någon som gör maten åt dom?
Fixa lite att äta är en massa jobb,
tar evigheter och tar all energi man har kvar
Att sen orka äta det...
Glöm det
Ett citat av Andrew Solomon, författare
"Till slut var det så att tanken på att äta middag
- gå ut och köpa den,
ta hem den
laga till den,
lägga upp på en tallrik,
tugga den
och svälja den...
Det verkade så komplicerat och överväldigande."
Vill befria omgivning, familjen, världen.
Vill skona allt från mig.
Om jag kunde dö av att inte göra något.
Hade jag dött.
Men att ta livet av mig,
att göra det,
förbereda det,
och vara aktiv,
fanns eller finns det inte ork till.
Det är helt enkelt för jobbigt.
Vill ta sönder mig.
Inte så ofta nu som innan.
Då var det konstant.
Fanns inget i mig som var värt något.
Ingen i mitt liv.
Varken för mig eller någon annan.
Totalt utan värde.
Inte ens värd att hata.
Vill inte vara saknad.
Vill inte vara så behövd att någon far illa när jag är borta.
Vill vara lätt att ersätta.
Det jag kan och råkar behövas för ser jag till att andra kan fixa, lära.
Så jag inte är behövd för länge.
Det känns som alla mina reaktioner på händelser, tilltal, känslor är inlärda, intränade
Som att jag följer ett manus
när det händer, så ska jag säga det, göra det och känna det.
Samtidigt är det jag som borde reagerat avstängt, inbäddad i bomull...
Kan sitta i timmar och tänka över vem jag är, hur jag är.
Om jag är den jag är eller ett kemiskt jag.
Är det så här jag skulle varit utan depressionen?
Hur hade jag varit utan alla dessa år med melankolisk depression?
Utan all ångest?
Vore jag jag utan den erfarenheten?
Jag hade säkert varit en helt annan jag.
Medicinerna har minskat mina ångestattacker,
viljan att dö,
min självdestruktivitet och
tagit upp mig till en nivå där vanliga motgångar är hanterbara och synliga.
Ta dig samman!
Ryck upp dig!
Säger du så till en som brutit benet att läk nu det där och häng med på fotboll i eftermiddag?
Eller en amputerad, se nu till att benen växer ut igen?
Eller en med bruten rygg, ryck upp dig lite och gå på benen istället för att sitt där i rullstolen?
Eller till någon med cancer?
Min erfarenhet av antidepressiva läkemedel
Knaprar ett antidepressivt läkemedel, fick det mot svår ångest-depression, tog första dosen 11/9-2001, efter många års utredningar och grubbleri. Så veckan före bestämde läkaren och jag att det är snubb på akut läge, mådde mycket dåligt.
Har gått i terapi mot depressionen i halva mitt liv. Innan dess vågade jag inte söka hjälp.
Idag tar jag dom även som smärtlindring.
Hjälper dom?
Jo, innan planerade jag aldrig framåt, sökte inte hjälp eller sånt, då det inte var lönt.
Såg ingen framtid.
Planerade mer för döden än livet.
Nu har jag sökt hjälp, som LASS, något jag gav upp innan.
Är medveten om döden, men planerar inte aktivt för den.
Planerar inte heller för någon framtid på det sätt andra verkar göra (om 3 år ska bekanta resa till Thailand... nästa sommar ska dom tiill Italien etc... i år ska dom föda barn)
Men att inte aktivt planera för döden har indirekt effekten att man planerar för livet, den närmsta framtiden...
Jo, och jag märker själv skillnad i mitt sätt att reagera på saker.
Förstår att en del känner sig annorlunda, även att omgivningen upplever en annorlunda när en depression är mindre tydlig.
Ibörjan på en behandling kan man må sämre, det är viktigt att känna efter om det är för mycket eller om man står ut.
Byte av läkemedel kan behövas.
Dessutom anser jag att ens partner måste vara med och stötta. Att smygta som bland annat underlivssjuka kvinnor gör är nog väldigt jobbigt.
När det gäller sjukdom där kvinnan inte kan bli gravid så får ju inte mannen ens veta varför eller att det krävs vård... får inte veta varför hon är sjuk, har ont etc... Väldigt ofta tror mannen att det är han det är fel på. För om det vore kvinnan hade ju hon sagt något. Kvinnor pratar ju om sånt!
Kanske när det gäller andra sjukdomar, och andras sjukdomar...
Jag har inte alltid berättat för mamma hur mycket jag tar av vissa läkemedel, exempelvis opiater och antidepressiva läkemedel. Orkade inte med hennes reaktioner. Men nu vet hon. Och efter att jag var med i radion och pratade om min smärta så har det blivit lättare för henne att "se".
Förstår kan ingen, hur ska andra förstå när varken jag, mina läkare förstår???
Många verkar så arga på sin oförstående familj, samtidigt som dom inte ger familjen en vettig chans att orka med allt. En del behover inte få veta alla detaljer.
En del endometriossjuka kvinnor visar är detta tydligt, aggresivitet mot familjen som inte förstår...
Samtidigt som dom själva inte förstår...
Sen många många år tas hormoner och enzymer för att återställa störningar, rädda liv, gör folk friska.
Signalsubstanser är precis som dom andra, ämnen som normalt ska finnas i kroppen för att kroppen ska fungera.
Vid depression är hjärnas förmåga att återta seroteninet m.fl. ämne av varierande grad, ibland mycket lågt, då behövs sk. antidepressiva läkemedel.
Man kan ha normal halt av ämnen i kroppen, men när inte dom återtas kan dom inte göra nytta.
Många med kronisk smärta får depression då långvarig smärta sänker seroteninhalten.
Självklart ska man ta reda på orsaken. Men att göra något åt det kan ibland vara svårt, när depressionen låser fast en i ett mörkt hål.
Då kan antidepressiva läkemedel göra att man kan söka annan hjälp. Så länge man inte klarar gå utanför hemmet kan man inte ta emot hjälp. Och hjälp måste vara regelbunden.
En bra bok i ämnet: Depressionens demoner av Solomon, Andrew (isbnnr: 9170011036)
Har man en depression som inte beror på rubbningar i serotinupptaget så behöver man inte dessa läkemedel. Men än så länge är undersökningarna mycket komplicerade.
Och vem har ork att lägga 10 år till i det mörka hålet efter det man man orkar ta sig vidare?
Det finns bra hjälp!
Ibland räcker terapi, ibland antidepressiva läkemedel, ibland båda. Men det finns hjälp.
Sen är det en hel del som får ut antidepressiva läkemedel vid andra sjukdomar än depression eller smärta... Magsår, benbrott, öroninflammation...
Vilket är väldigt onödigt.
Enda sättet att få veta om antidepressiva fungerar för en själv, den sortens depression man har är att testa.
För ett tag sen fanns det i DN en undersökning angående terapi och antidepressiva läkemedel
|
Från DN:
Psykoterapi lika bra som piller
Publicerad 21 januari 2004 18:44
Psykoterapi fungerar lika bra som tabletter för flertalet människor som försöker kämpa sig ur en depression. Det framgår av en svensk rapport som bygger på världens största genomgång av forskningen om vad som hjälper mot depressioner.
- Apoteken är fulla av mediciner. Men det finns inte tillräckligt många psykoterapeuter som behärskar de behandlingar som har visat sig vara effektiva, säger Marie Åsberg, psykiatriprofessor vid Karolinska institutet och ordförande för en expertgrupp som har granskat forskningen om depressioner på uppdrag av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU).
Det finns starkt vetenskapligt stöd för att vissa typer av psykoterapi fungerar lika bra som mediciner, enligt rapporten. De bästa vetenskapliga beläggen gäller kognitiv terapi, kognitiv beteendeterapi och interpersonell terapi. Och det finns inga belägg för att tabletter skulle vara effektivare än psykoterapi mot lindriga eller måttliga depressioner, alltså den typen av depressioner som drabbar allra flest.
Ungefär en femtedel av alla svenskar blir deprimerade någon gång under livet. Kvinnor drabbas oftare än män, och allt fler ungdomar söker vård för depressioner.
I Sverige finns bara ett par hundra terapeuter som behandlar deprimerade människor med någon av de metoder som har bäst vetenskapligt stöd. Samtidigt säljs allt mer mediciner. Den antidepressiva medicinen Zoloft klättrade i fjol upp från tredje till första plats på listan över Sveriges mest sålda läkemedel räknat i pengar.
- Kanske leder vårt arbete till att det utbildas fler terapeuter av rätt slag. Man kan ju åtminstone hoppas det, säger Kerstin Hagenfeldt, ordförande i styrelsen för SBU.
En kombination av psykoterapi och mediciner ger extra effekt mot de allra djupaste depressionerna. Det gäller färre än en fjärdedel av alla som har diagnosen. Men för det stora flertalet räcker det bra med antingen psykoterapi eller medicin.
Tabletter ger som regel snabbare lindring än psykoterapi. Samtidigt kan även de moderna så kallade SSRI-medicinerna ha vissa biverkningar, till exempel svårighet att få orgasm. En kort period av kognitiv beteendeterapi ger ett visst skydd mot återfall i upp till två år. Medicinernas effekt klingar av snabbare.
- Många patienter slutar att ta sina mediciner när de blir bra. Det kan man ju förstå. Men det finns väldigt bra belägg för att om man fortsätter att ta medicinen så minskar risken för att få ett återfall, säger Marie Åsberg.
Den som fortsätter att ta sin medicin under tre år minskar risken för ett återfall från 40 till 20 procent, visar forskningen.
Expertgruppen har ägnat sju år åt att granska all tillgänglig forskning om behandling av depressioner. De har hittat stora kunskapsluckor när det gäller behandling av deprimerade barn, ungdomar och åldringar.
Rapporten avfärdar helt så kallad ljusterapi med starka lampor mot depressioner under den mörka delen av året. Ljuset har ingen vetenskapligt belagd effekt, enligt experterna. De skriver att det är "anmärkningsvärt" att ljusbehandling har blivit en del av rutinvården.
Per Snaprud - Dagens Nyheter
|
Där man upptäckt att för dom flesta räcker terapi.
Men för dom som varit sjuka länge, har en djup depression krävs läkemedel (det är bland annat antal symptom, längd i år som avgör djuphet, man är sällan kapabel att själv avgöra det kliniska, dom flesta deppiga anser sig vara mycket djupt deprimerade.
Men efter samtal upptäcker psykologerna ofta att det räcker med ganska små, billiga insatser för att få personen på fötter igen, tyvärr är det svårt att få terapi... framförallt som ingår i högkostnadskortet...
men det kostar inte mer än några lottor, en filmkanal, egentligen...
Hur ska man kunna var nära andra när man inte ens kan lämna sängen?
Eller orkar röra sig?
Visst kan umgänge, förhållande, arbete etc vara förebyggande, men även det utlösande. Dom flesta har motgångar, många motgångar i livet, förhållandet. Det är "normalt"
För en känslig person kan ett antal motgångar räcka för att brytas ner så en depression bryter ut efter skilsmässan, omorganisation på jobbet.
Det finns många olika orsaker till depression, psykosociala, fysiska.
Misshandel, sjukdomar då både sorgen av att ha en sjukdom och sjukdomens symptom, stress etc...
Det finns inte en lösning som passar alla.
En klinisk "kemisk" depression kan jämföras med diabetes, hypoterios (underproduktion i sköldkörtlen), kortisolbrist etc.
Att samtal bort orsaken till sjukdomen/skadan som lett till depression kan vara svårt.
Inte ens bra vänner, fantastisk partner kan göra underverk.
Stress, mobbning som orsak till att depressionen bröt ut brukar förbättras av samtal.
Jag har flera orsaker till min depression. En form av behandling har inte hjälp. Enligt de psykiatorer jag haft kontakt med har jag varit sjuk för länge för att vissa saker ska gå att "återställa".
Men det går att få ett fungerande liv, där man kan känna törst efter vätska, känna för att göra, något läsa lite, se på tv etc. Har såna perioder nu, som är nästan som hos andra. Fast ännu orkar kroppen bara korta stunder.
Det tog 16-25 år nästa att få hjälp för mig.
Och så är det för väldigt många. Oavsett sjukdom. Man måste hinna bli väldigt dålig, för att bli tagen på allvar. Om man inte kan ta sig in via privat sjukvård.
Jag vet att du inte tänkte på mig. Men såna som jag är många, i olika skepnader. Multidiagnospatienter som väntat många år på diagnos, som fått flera funktionshinder.
Jag har valt att vissa delar ska bli mer offentliga. Men långt ifrån "hela" jag finns där.
Många får inte den övriga hjälp som krävs för basbehoven ska fungera.
Ingen vet hur många. En del överlever på, av, med hjälp av anhöriga.
Dom som tar antidepressiva läkemedel mot halsfluss är tack lov få.
Alla som kommer är inte deprimerade. Det finns andra sjukdomar också. Något som en del har glömt.
Ändå så anses depression vara underdiagnosiserat och underbehandlat.
Men ibland kan husläkarens trötthet och brist på resurser göra att den sjuke får mågot antidepressivt läkemedel istället för samtal, terapi etc.
Och ibland blir vanligare ju mer administration läkaren ska göra (dom som gjorde sånt innan är ju bortsparade, folk visste inte vad administration är).
En del som får antidepressiva läkemedel, orkar själv söka sig vidare. Till lämplig hjälp. Något dom inte orkade innan. Sen kanske samtal egentligen hade räckt. Men samtal hade aldrig blivit av utan tabletterna först.
Väldigt många mår väldigt dåligt.
Det är nästan normalt att var deprimerad.
Det i sig är sjukt, men samhället är ju vi, är vi sjuka är samhället sjukt...
Skolkurator, friskvård på arbetsplatser där rätt folk finns till hand skulle hjälpa många.
Jag inte orkar med mina få gamla och få nya vänner.
Är dessutom en kass vän, tar aldrig kontakt, har svårt att ringa upp...
min depression gör att jag inte bryr mig...
mina vänner tar kontakt och fixar, så vi kan ses...
Något som få står ut med...
varann gång gäller visst...
något jag inte klarar
vilket gör det svårt för nya vänner.
Innan berättade jag aldrig varför för någon, bara försvann. När man berättar så ska man ta sig i kragen, rycka upp sig. Att det är lika svårt som att få ett amputerat ben att läka ut!
Sen har depression inte någon sjukdomsstatus i mångas öron. Det är liksom inget som man dör av som cancer säger dom. Men depression dödar många varje år. Många som skulle klara sig om dom fick, vågade söka hjälp.
Men det är skamligt att ha psykiskt sjuka barn... så många döljer det.
Jag var har "tandläkaren" en gång i veckan... *skrattar*
Tyvärr hade mamma glömt säga till mig var jag varit, så när jag kom hem och mormor var där och hon frågade så hann jag snudd på försäga mig.
Så efter det fick inte mamma heller veta på många år...
Depression
- Nästan var femte person i västvärlden drabbas någon gång i livet av depression. Sjukdomen är nästan dubbelt så vanlig bland kvinnor som bland män.
- I Sverige har numera cirka 900.000 människor någon form av depression om man undersöker tillståndet under en månad.
- Antalet som sjukskrivs under en längre tid för depression har ökat kraftigt de senaste åren. Omkring hälften av fallen förefaller vara utlösta av arbetsrelaterade problem.
- Deprimerade har högre dödlighet än normalbefolkningen, inte bara genom självmord utan också på grund av kroppsliga sjukdomar.
- Depression kan uppträda redan i småbarnsåldern. I puberteten ökar antalet kraftigt och redan då är det nästan dubbelt så många flickor som drabbas.
Källa: SBU
|
Livet är inte rättvist, alltid underbart. Eller som man vill ha det, men ofta är det möjligt att få det bättre. Om man vill! Att ta till läkemedel är att säga jag vill. Och jag behöver hjälp.
Sen är det jobbigt att ta såna läkemedel, kroppen kan reagera.
En del säger sig bli någon annan,
visst efter ett tag är man mindre sjuk,
men är det att vara någon annan?
Mina Texter - Index-sidan
Index - QuickIndex © 1982-2015 Morticia
| 
Anpassad sökning
